-”Varför får mamma blommor?” undrade sonen när Maken sträckte fram två buketter med blommor åt mig.
-”Vi har varit förlovade i 10 år idag” förklarade Maken.
Sonen stod och funderade ett bra tag innan han sken upp och utbrast
-”Wow! Så ni har varit sexiga i 10 år!”
Det har börjat nu.
Yrsel, värk i hela kroppen, illamående, kräkningar, vrida morbida mardrömmar, migrän och ångest. Det går inte att ta miste på. Sverige-semester nalkas.
Jag ville skriva något om Enbrel men jag vet inte vart jag ska börja. Det finns inga ord som räcker till för att verkligen förklara hur stor skillnad den medicinen har gjort på bara ett par månader.
Maken och jag satt ute på altan och fikade, barnen lekte rätt vilt runt oss. Sonen ställde sig upp på en stol och jag var precis på väg att ropa ”var försiktig” när han tog sats och hoppade ner från stolen och landade med båda fötterna på plattorna. Det var förvisso försiktigt, osäkert och skakigt, men det var ett hopp.
Ett fullvärdigt hopp.
Det är obeskrivlig. 
När jag var 19 fick jag ett riktig sjuhelvetes nervsammanbrott och jag grät i flera dagar. Jag grät när jag sov, jag grät när jag vaknade, jag grät när jag åt, jag grät när jag duschade, jag grät när jag somnade - jag grät konstant. Jag hade inga tårar kvar, ögonen svullnade igen och jag kunde inte längre se, men nog fan grät jag ändå.
Jag tror det var då demonerna kom fram.
Where do I take this pain of mine
I run but it stays right by my side
So tear me open, pour me out
These things inside they scream and shout
And the pain still hates me
So hold me until it sleeps
Some people live so close to their bones
with just themselves to be
But I run around inside myself
Like something’s after me 
Facebook är ytlighet och inget annat. Man ska lägga till så många människor som möjligt för då ser man populär ut. Jag får vänförfrågor från människor jag inte känner, ibland rent slumpmässigt, det är inte ens ”vänner till vänner”.
Men innehåll är det inte. Känslor är det inte. Verklighet är det inte. De skriver sånt som får dem att låta intressanta, omtyckta och lyckliga. Verkligheten ser alltid annorlunda ut.
”Idag åkte jag och min kära underbara fantastiska älskling till stan och fikade med våra underbaraste goaste vänner!”
I verkligheten var det en sväng in till stan för att köpa öl på bolaget, ta en snabbfika efteråt och råkade stöta på en bekant med pojkvän som var på fiket. Denna bekant, som naturligtvis är på Facebook och det var ju faktiskt den enda anledningen till att de pratade och satte sig vid samma bord, svarar då hur fantastiskt kul och mysigt de hade det och åååh vad roligt vi hade och åååh vad vi ska ha grillfest. Denna grillfest kommer aldrig att bli av för egentligen gick de bara i parallellklass på högstadiet och känner inte riktigt varandra.
De får fyra, fem, sju, ”gillar” för ”jag ska laga pasta idag” men de har ju 578 ”vänner” också så oddset att någon gillar pasta är ju ganska bra.
Frågan är väl vad som är att föredra. 578 fejk-vänner som bara vill se populära ut… eller 10 riktiga vänner man faktiskt vill dela foton, skämt och ”statusfält” med.
Själv har jag raderat bort en väldans massa ”vänner” och inte en enda av dem har märkt det. Säger det mer om dem eller om mig…?
Det här med husvagn fascinerar mig litegrann. Jag menar om du inte är trailertrash, varför vill du åka omkring och se ut som om du är det?
Jag har verkligen ingenting gemensamt med mina gamla klasskamrater. De bor kvar i samma gamla lilla stad, är inne på förhållande nummer 3, har två barn och 3 styvbarn (förlåt ”bonusbarn”), de arbetar för kommunen, åker till ”Mallis”/Kanarieöarna på vinterlovet, firar midsommar i Dalarna/Norrland, köper/har husvagn och älskar att kampa och grilla.
Blotta tanken på husvagnssemester får mig att på fullaste allvar vilja bryta av mitt ben för att slippa. Midsommar i Dalarna/Norrland låter hemskt myggigt/regningt/kallt. Semester på Mallis/Kanarieöarna låter som
”finns det svenskt kaffe på hotellet?”
Jag frågade Maken vad han skulle tycka om en husvagnssemester. Mina föräldrar ska köpa en i morgon så vi skulle ju kunna låna den när vi är i Sverige och åka till Dalarna/Norrland. Han såg ut som om jag just begärt skilsmässa. Han blev likblek.
”Are we boring?” undrade jag.
”Probably a combination of boring and lazy” svarande han. 
Jag tror på positiv energi. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om att rikta positiva tankar och visualisera det man vill ha. Men det ska jag inte göra nu, jag tänkte skriva om våran altan.
I flera veckor nu har jag gått omkring och tänkt på hur fint det skulle bli på altan om jag hade ett nytt bord. Vårat bord är jättestort - tok för stort - fyrkantigt och mörkblått. Det är för visso inget fel på mörkblått bord till vita stolar, men bordet är för stort.
Jag har tittat lite på små runda trädgårdsbord men det är hutlöst dyrt här, även de i plast. Och det är alltid i set med 4 stolar. Jag vill bara ha ett litet runt vitt bord.
Maken sa att vi ska titta efter ett helt set i höst när det blir rea. Tills dess får jag stå ut med giganten till bord. Det är helt okej… men tänk vad fint det skulle bli med ett ljust runt och litet bord. Bara ett litet.
På vägen hem från matvaruaffären idag gick jag förbi ett trädgårdsbord som stod nära trottoaren, bara ett par hus ifrån oss. Ett litet vitt bord, precis i rätt storlek, med en lapp på.
”GRATIS! Ta med!”
Jag ringde på och frågade och de verkligen ville bli av med bordet. Han skrattade så han hade tårar i ögonen. De vill hemskt gärna bli av med bordet. Han erbjöd sig till och med att bära hem den åt mig.
…åh vad det är fint hos oss nu!
Nu är det slut med Steuart Little, Monsters Inc och Dora. Dottern har hittat våra hemvideos. Dag ut och dag in tjatar hon om att få titta på dem.
-”Look how thin you were!” utbrast Maken.
-”Look how much hair you had!” svarade jag och blängde på honom.
-”Point taken”, skrattade Maken.
Jag gick upp i vikt när jag blev gravid, och jag jobbar på att gå ner till min normala vikt igen. Men det som egentligen gör ont är att jag faktiskt var smal, och ändå trodde jag att jag var enorm. Jag fick jämt och ständigt höra att jag var väldigt tjock, att jag var så himla fet. Att jag var massivt överviktig. Ett freak. Det kom från så många håll att jag trodde på det. Jag trodde på det!
Jag skämdes fruktansvärt och tyckte att jag var fulast i världen och var helt inställd på att få leva ensam. Jag menar vem fasen skulle vilja ha MIG!?
Det var sällan jag lämnde mitt rum.
Nu ser jag att jag var både smal och söt, och dessutom smart.
Vad synd att jag inte kunde se det då.
Ur Aftonbladet:
Glamour och glättighet och utnämnd till Sveriges sexigaste kvinna och segrare och mångfaldig deltagare i Melodifestivalen.
I ett fall i glansiga shorts som i händerna på tidningarna förvandlades till en äkta sexchock.
Vem kunde tro?
Vem kunde tro att Jessica Andersson är så mycket mer och har varit med om så mycket mer. Ingen.
Men alla hade fel. Nu har hon skrivit boken om sig själv, om sitt liv.
Vad ska du bli när du blir stor?
Mitt svar var oftast ”journalist” men det var egentligen inte sant.
Jag skulle bli Vanessa Warwick!
Jag skulle bli ballare än någon, omgiven av rockstjärnor som alla tyckte ofantligt mycket om mig. Snygg, smal, populär, och såååå jäkla COOL! Alla ”populära tjejer” från skolan skulle vara grymt avundsjuka och vilja vara mig. De gånger jag skulle råka möta någon av dem på stan skulle de naturligtvis kvittra ”Men heeeej! Ska vi hänga?” Jag skulle höja ena ögonbrynet och snorkigt fnysa ”As IF!” och vända på klacken och svansa iväg för att festa med Aerosmith, Skid Row och Metallica.
Nu 20 år senare är det bara konstatera att jag är så långt ifrån en Vanessa Warwick man bara kan komma. Where did I go wrong…?
Ibland, innan jag somnar, så försvinner allt runt omkring mig och jag tappar greppet om vart jag är. Jag tror att jag är någon annanstans. Sovrummet och sängen försvinner och plötsligt är jag i Sverige igen, i ett annat rum, i en annan säng. Ensam, ung och med väldigt stor ångest. Jag hör ljud som inte finns här, känner närvaro av människor som inte är här. De finns ”där”.
Först blir jag rädd. Sen inser jag att det bara är i mitt huvud och försöker koncentrera mig på HÄR och NU. Försöker få tillbaka närvarokänslan, men det är svårt att ta sig tillbaka ibland. Verkligeheten glider undan eller smälter samman. Ibland måste jag tända lampan och se mig om, försäkra mig om att DET HÄR är på riktigt, jag är HÄR. Inte ”där”.
Ibland följer ångesten med och ligger kvar som en dimma av obehag. Då måste jag gå en sväng i huset, tända alla lampor, röra vid saker, lyssna på ljuden här. Det låter annorlunda här.
Nattåget har blivit mitt ankare.
”Pappa, varför har du mammas namn tatuerat på armen? Tänk om ni skiljer er?” undrade sonen idag.
”Då tatuerar jag över det med en brännässla!” sa Maken.
Det tyckte jag var fel svar så jag förklarade för sonen att vi kommer inte att skilja oss. Han höjde ena ögonbrynet och svarade ”men det kan du ju inte veta!”
Där fick man så man teg. 
Idag injicerade jag methotrexatet själv för första gången. Enbrel har jag gett två gånger själv, men sköterskan har varit med och peppat och stöttat. Men idag var jag helt ensam, och det gick jättebra!
…förutom att jag råkade spruta upp lite i taket… 
Det satt en luftbubbla i sprutan så jag försökte att försiiiiktigt trycka ut den. Det hände ingenting när jag tryckte, den ville inte alls röra på sig. (Till skillnad från Enbrel-sprutan som är väldigt lätthanterlig.) Så jag tog i liiiite till och PFFFFFFFT sa det och en gul fontän av cellgift sköt rakt upp i luften. Jag måste säga att höjden var riktigt imponerande.
Sonen började stortjuta! Jag visste ju uppenbarligen inte vad jag höll på med!!
Det var under ljudliga protester och forsande tårar som jag stack in nålen. När han insåg att jag inte hade orsakat varken akuta blödningar eller outhärdlig smärta så blev han tyst och sa ”det gjorde du bättre än doktorn”.
Bättre betyg än så kan man inte få.
Idun